Foto; lm

Att släppa taget och låta sig falla fritt är något som naturligt sker när det blir för mycket i ens tillvaro. Helt naturligt är det som om alla försök att säkra upp släpper och jag låter allt flyta och förlitar mig till att det som sker - är menat att ske. Det bästa är att ha tillit till att allt kommer att ordna sig.

Oron som vissa stunder gör sig påmind, främst i tidig gryningstimma, ger en påminnelse om mitt stora trygghetsbehov. Jag måste ha tillit till mig själv - att jag kan. Men, efter en lång tvåsamhet har jag blivit van vid att det alltid finns en annan att luta mig mot när min trygghetstörst och oro blivit för stor.

Det här måste jag jobba med - och innerst inne vet jag att jag kommer att klara mig alldeles utmärkt. Jag vet att jag har tappat mycket av min självkänsla under de sista åren, att jag inte alls är lika stark som jag varit och jag vet också orsakerna till det. Och det är en bra början.

Idag har jag varit på banken och skrivit under lånehandlingar eftersom jag tar över ägandet av bostaden. Samtidigt som det är väldigt positivt att jag kan göra det, känns det också lite skrämmande att jag själv ska stå med hela ansvaret för ett hus. Både den ekonomiska och praktiska. Men, jag vet att jag kommer att växa med uppgiften. Herregud, jag är ju inte helt tappad bakom en vagn!

Min plan i dagsläget är att stanna kvar här och hitta mig själv igen. Här är jag trygg, här har jag haft mitt hem de senaste tjugo åren. Här har jag sett mina barn växa upp och känner till varenda stig i skogen. Jag vill inte kasta mig ut hals över huvud och göra ännu mer förändringar än de som redan är. Det har varit tillräckligt med såna de senaste åren. Jag känner mig ganska mättad. Jag kommer att börja rusta huset lite smått...ta hand om min eftersatta lilla täppa. Jag har bestämt mig för att göra den finaste bostaden och trädgården på jorden - för mig.

Jag älskar mitt hem...jag älskar vackra miljöer och vackra ting....jag älskar blommor, fjärilar och humlor. Är säkert en obotlig romantiker. Här kommer jag att vistas, så länge jag har lust och vilja...utan att känna någon press på att jag måste kasta mig ut. Jag kommer inte att vara alldeles ensam...min yngste son bor fortfarande hemma och så har jag min käre följare...han som följer mig varje steg jag tar och har så gjort sen han kom till mig för fem år sen. Min vackra hund som gett mig så mycket tröst, styrka och motion och som aldrig har vikit från min sida.

Imorgon ska jag åka till det kära torpet, det som jag nu formellt inte äger hälften av längre, för att se efter vilka saker jag vill ta därifrån. Min ex man och jag åker dit tillsammans över helgen, vi är absolut inte fiender....fastän vi krockar lite då och då...oftast om bagateller. Att lämna det kära torpet är en sorg i sorgen...så många minnen. Men, dessa kommer jag att ha kvar och torpet kommer att finnas, som det alltid gjort. Tanken är att våra barn en dag kommer att ta över det - som jag och min man gjorde från hans tidigare generation.

Att släppa taget - det är säkert meningen att jag ska öva på det. För är det något jag har haft svårt med så är det just detta. Men, nu är det nödvändigt och jag ska nog bli bättre på det också - och under tiden, konstigt nog,  så fortsätter livet att tuffa på som om ingenting har hänt.   

lm

Foto; lm

Så kommer det sig att jag och min man till slut hamnar här vi sagt att vi inte skulle hamna. Att vi sitter mittemot varandra och signerar ansökan om skilsmässa. Tystnaden som nästan går att ta på, ingen av oss säger ett enda ord och självklart ligger misslyckandet som en våt filt över oss. Vi är berörda av sorg över att ha hamnat här. En lång, lång process är över - ett långt farväl. Ett tillstånd som varat i år efter år och som till slut kommit till sin ändpunkt.

19 års äktenskap till ända och en 27-årig samvaro som tar slut. I genomsnitt varar ett äktenskap i Sverige i 25 år, anledningen till att de avslutas är ju förstås av olika skäl. Men förra året var det 23.000 som slutade i skilsmässa och i år, 2014, kommer vårt att ingå i den statistiken.

Naturligtvis ett misslyckande, vi som ville så mycket mer från start. Vi som har kämpat tillsammans inför stora utmaningar. Men, som till slut fått kasta in handduken och inse - vi gör varandra mer illa än vad vi gör varandra gott.

Jag startar min blogg för att få skriva av mig mina känslor - för jag vet att skrivandet har en helande kraft. Och kanske finns du därute som känner igen dig, som också har samma behov som jag - vi kanske kan vara ett stöd för varandra. Här börjar min berättelse.